postcardfromsthlm

tyckte om den så mycket. kanske för att någon känner som jag.
hittade den här.

inatt klockan 12 flög lönen in på kontot. direkt efter jobbet började jag sätta sprätt på den. jag travade först iväg till pet sounds där jag stod länge och väl för att hitta något att ta med hem. efter många om och men blev det tillslut två fina vinylskivor med glas vegas och holy fuck ( bandet vi såg en sen magisk kväll i göteborg). sedan blev det ett par låga dr.martens för nästan inga pengar alls på stadsmissionen. där införskaffades också en väska och en stickad tröja. sist men inte minst fick en marinblå klänning med guldknappar i dubbelknäppe från beyond retro snällt följa med mig hem. tjusigt.

nu ska jag äta räkor och sånt. till efterrätt blir det jordbubbar doppade i mörk choklad. kanske ett glas vin. det blir nog en fin kväll det här.

jo just det. det var ett väldigt tjat om landet. restaurangen/puben/klubben precis vid telefonplan där jag jobbar. en kvart att gå hemifrån mig. en oas utanför tullarna. vi hänger där rätt ofta, jag och mina vänner. mest för att människorna där är avslappnade, personalen oförskämt trevlig, klubbarna bra och musiken för det mesta grym. idag spelade parken på övervåningen, det kanske kostar en halv hundring i inträde. så kikade jag in i landets historiabok som rymmer mer än tre år olika spelningar. och titta vad jag hittade:

hästpojken, markus krunegård, kristan anttila, lykke li, anna järvinen, familjen, gentle touch, salem al fakir, lasse lindh, maia hierasawa tiger lou m.f.

det som överraskade mig mest är att några av bandet faktiskt spelade där innan jag hade hört en pip från dem och det är kanske lite det som är poängen med att gå till landet. du kan sitta och titta på ett band ute i förorten med en öl i handen och tänka; tja, det här var ju inte så pjåkigt. innan du vet ordet av det kommer de förmodligen spela på varenda scen under landets nästa festivalsommar.



nu hittar du dit också.

för några dagar sedan kom det in en stammis i min butik. han brukar handla av mig varje dag, somliga dagar blir det fler. han handlar aldrig så mycket, ett paket pasta eller en tomat brukar landa på rullbandet. ibland har jag fått för mig att han är en konstfack elev, kanske runt 25 sisådär. vi säger aldrig något till varandra, det brukar liksom bli så när folk handlar mat. när pengarna är lämnade, kvittot utskrivet och påsen packad lämnar folk butiken för att återvända igen nästa dag. men så för några dagar sedan hände något märkligt, precis när de vanliga replikerna var sagda och min stammis var påväg ut i butiken. det såg ut som en vanlig dag, precis som alla andra men just idag hejdade han sig precis vid dörröppningen som om han hade glömt något. så tittade han rakt på mig med en allvarlig blick och handen i ett stadigt grepp om vi-påsen. sedan sa han plötsligt:

- nu ses vi aldrig mer.

och jag tittade på honom med en förmodligen undrande blick för vad svarar man på det? och han dröjde i några sekunder innan han fortsatte:

- ja, jag ska flytta.

jag kommer inte ihåg vad jag svarade. jag minns inte när han tog de fyra snabba stegen ut ut butiken. jag bara satt där i kassan och försökte förstå att en kund just hade tagit farväl av mig. det var nog bland det finaste som hänt i min lilla butik. och jag insåg att han hade rätt. vi har setts så gott som varje dag i ett års tid, kanske mindre kanske mer och för honom var jag kassörskan som alltid var glad och bjöd på gratis påsar. och för mig var han en stammis, ett tryggt ansikte som aldrig ville ha kvitto. allt det där kändes så sorgligt och fint på samma gång. sorgligt för att han faktiskt aldrig kommer komma in och handla en kexchoklad med andan i halsen precis innan vi ska stänga. och så fint för att han tänkte på att säga hej då till mig, kassörskan på vivo.