att ta farväl av en främling som känns så bekant.
för några dagar sedan kom det in en stammis i min butik. han brukar handla av mig varje dag, somliga dagar blir det fler. han handlar aldrig så mycket, ett paket pasta eller en tomat brukar landa på rullbandet. ibland har jag fått för mig att han är en konstfack elev, kanske runt 25 sisådär. vi säger aldrig något till varandra, det brukar liksom bli så när folk handlar mat. när pengarna är lämnade, kvittot utskrivet och påsen packad lämnar folk butiken för att återvända igen nästa dag. men så för några dagar sedan hände något märkligt, precis när de vanliga replikerna var sagda och min stammis var påväg ut i butiken. det såg ut som en vanlig dag, precis som alla andra men just idag hejdade han sig precis vid dörröppningen som om han hade glömt något. så tittade han rakt på mig med en allvarlig blick och handen i ett stadigt grepp om vi-påsen. sedan sa han plötsligt:
- nu ses vi aldrig mer.
och jag tittade på honom med en förmodligen undrande blick för vad svarar man på det? och han dröjde i några sekunder innan han fortsatte:
- ja, jag ska flytta.
jag kommer inte ihåg vad jag svarade. jag minns inte när han tog de fyra snabba stegen ut ut butiken. jag bara satt där i kassan och försökte förstå att en kund just hade tagit farväl av mig. det var nog bland det finaste som hänt i min lilla butik. och jag insåg att han hade rätt. vi har setts så gott som varje dag i ett års tid, kanske mindre kanske mer och för honom var jag kassörskan som alltid var glad och bjöd på gratis påsar. och för mig var han en stammis, ett tryggt ansikte som aldrig ville ha kvitto. allt det där kändes så sorgligt och fint på samma gång. sorgligt för att han faktiskt aldrig kommer komma in och handla en kexchoklad med andan i halsen precis innan vi ska stänga. och så fint för att han tänkte på att säga hej då till mig, kassörskan på vivo.
ÅH! Ja, jag hade blivit svinglad om du ringde! Det är fan dumt att jag har ditt nummer och du inte mitt. 0762367063. Ifall fler fina musiker bjuder på fina toner. Och det är så jävla härligt att du är så öppen mot mig, även fast vi aldrig träffats eller känner varann, sånt älskar jag!
så ska det se ut joanna. Du skriver så jävla bra, förbannat jävla synd att det blir alltför sällan. Du hade kunnat bli något riktigt stort min vän! Typ vår nästa popmorsa fast utan den lille rödhåriga krabaten och den långe mannen. du fattar va?
åh, vad fint.
jag har faktiskt tänkt lite på det där - när man sitter i kassan. (vet inte hur det är på stället där du jobbar - men jag har fått för mig att det är lite mindre?) visserligen är det flest vanliga familjer som kommer och handlar, men sen finns det några speciella.. som jag nog faktiskt skulle sakna lite om de försvann, sådana där som man liksom vant sig vid, att de kommer förbi och så. och som brukar hälsa och prata lite :)
åh gud så fint! jag blir lite tårögd för jag avskyr förändringar och när människor bara försvinner, trots att man inte ens känner dom.
jag brukar åka med en buss som går 06:40 på morgonen och det är några äldre män och kvinnor på kanske sju pers som också alltid brukar åka med den bussen. det är dom och jag och min bästa vän och så är det resten, dom som bara tar den ibland. en av dom äldre männen brukade alltid säga hej till mig och satt alltid på sätet bredvid, fast på andra sidan gången. han verkade så himla snäll och lät mig alltid gå på först. en dag slutade han åka med bussen och det kändes lite som ett förlora en vän. väldigt lustigt sånt där. men fint.
