postcardfromsthlm

Jag har kommit på att jag ändå har ett väldigt soft kneg här i London. Vi är en liten affär med bara fyra anställda, min manager är 22 år och tatuerad från topp till tå. Igår kom hon in i affären och kraxade fram att hon hade varit ute till klockan 5 på morgonen med vår area manager John och lite annat löst folk från de andra butikerna. Denne John skulle komma och ta sig en titt i vår butik under morgonen. Han drällde in vid halv sex på kvällen. Det första han sedan kläckte ur sig var "shyssta kängor Joanna, har vi dom i storlek 42?".

I veckorapporten som går ut till alla 130 butikerna skrivs alltifrån statistik och siffror till vad som har hänt under veckan. Det kan låta såhär:

* Ian Dunkley was spotted/squased at the J-Zed concert this week. Bless him.
*Enrico spotted without his blue Asics fleece on...., no sorry, that's a mis-qoute!
*Stuart vomiting on his shoes on his way to work saturday, nice! And on his birthday.
*Joanna in HOF Victoria proving what a star she is, well earned promotion and great feedback!

Det jag försöker säga är först och främst: hey, jag blev omnämd i veckorapporten! Fatta stort. Måste lugna ner mig så att inte lovorden får mig att tappa huvudet. Men, ändå kul att man för en gångs skull får lite credd när man verkligen anstränger sig.

För det andra: stämningen på mitt jobb är helt underbar. Hela Office är faktiskt väldigt mysig när jag tänker efter.

Jag lever. Jag har aldrig kannt mig sahar levande nar jag tanker efter. Sitter pa en internetcafe i Shadwell med min rumskompis Johanna tva datorer bort. Jag har precis blivit faster till en Oliver som jag forovrigt kommer att lagga beslag pa nar jag kommer hem en vecka over jul. Igar fick jag en valbehovd loneforhojning pa jobbet, det rackte med ett hot om att sluta. Men mest av allt, jag har traffat nagon jag tycker sa mycket om. Jag vet liksom inte vad jag ska gora av mig sjalv, det skryper i hela kroppen av lycka.

Snart far vi internet igen. Vi ses da.