postcardfromsthlm

om man nu ska göra en cover ska man se till att göra det ordentligt, man gör den helt enkelt till sin egen. tre fina exempel på detta är ryan adams version av wonderwall, jeff buckleys av hallelujah och josé gonzález av heartbeats.

seabears sjunger teenage kicks och gör den till en helt ny låt. jag tyckte om den lugna versionen, det där operfekta. det är självfallet är en smakfråga men för min del föll jag handlöst så fort flickan i rutig skjorta gick loss på xylofonen. klippet hittades från början här.

och sedan är det ju såhär; 

 när snöblandat regn faller ner från himlen och det är mörkt innan du ens hinner vakna, kan det vara fint att tänka på sommaren. sommaren och festivaler.

tänk vad en bild kan göra en lycklig.

snart, mycket snart är det nya året här och redan nu känns det som att det kommer bli ett sjuhelsikes år. två veckor in på år
2009 åker jag och linnéa till london. det är helt fantastiskt. vi ska mest titta runt efter möjliga lägenheter och dubbelkolla att vi verkligen vill återvända någon månad senare för att bostätta oss där ett tag. bo i london. vi kommer att bo i london. hör ni hur vansinnigt bra det låter?

åter hem och några veckor senare kommer jag att stå framför oasis och känna mig som 16 år igen. det kommer vara hemsk. och fint.

dock behöver jag inte invänta det nya året för att fina saker ska hända. imorgon ska jag på maskerad/glöggkväll med vänner och bekanta (vågar nog lova att bilder från kvällen landar här tillslut) och på lördag blir det julmiddag/reunion med gymnasieklassen. om man orkar köpa biljetter är det mycket möjligt att veckan avslutas med en julkonsert med timo räisänen, markus krunegård m.f på nalen.

konstfacks julmarknad var så himlans fin. att få kika på vad så många av mina stammisar sysslar med när de inte handlar middag och så. de sysslar med rätt mycket ska jag tala om, tex gör vissa smycken, några trycker tröjor och andra knåpar ihop kakfat. sen fanns det hundratals andra finurliga kreaktioner i den stora lagerlokalen vid telefonplan. jag köpte ett armband med temat "bakissöndag". på den sitter fyra berlocker föreställande en pizzaslice, en chipspåse, en läskflaska och en miniatyr tv. av en medlem från fina shout out louds köpte vi en dammsugarpåse (alltså; en tygpåse med en sån där grönbrun sak från delicato). underliga saker införskaffades idag men ibland är underligt rätt fint.

för några dager sedan satt jag i en lägenhet med några bekanta och utanför var det svart. vi drack vin och pratade om saker man bara pratar om mitt i natten när alla andra sover. och en gustav satte på den här låten och jag kände att det var ett sånt där litet ögonblick i livet då allt bara känns helt perfekt.

"....cause i'll be laughing at all your silly little jokes
and we'll be laughing about how we used to smoke
all those stupid little cigarretes and drinks stupid wine
'cause it's what we need to have a good time..."

sen sist har jag varit på två julmarknader, en på gröna lund och en på stortorget i gamla stan. i helgen blir det nog en tredje på konstfack brevid jobbet. annars har jag mest jobbat, dansat, njutit av vinterns första snö, sett den töa bort och ätit mina första lussebullar.

tyckte om den så mycket. kanske för att någon känner som jag.
hittade den här.

inatt klockan 12 flög lönen in på kontot. direkt efter jobbet började jag sätta sprätt på den. jag travade först iväg till pet sounds där jag stod länge och väl för att hitta något att ta med hem. efter många om och men blev det tillslut två fina vinylskivor med glas vegas och holy fuck ( bandet vi såg en sen magisk kväll i göteborg). sedan blev det ett par låga dr.martens för nästan inga pengar alls på stadsmissionen. där införskaffades också en väska och en stickad tröja. sist men inte minst fick en marinblå klänning med guldknappar i dubbelknäppe från beyond retro snällt följa med mig hem. tjusigt.

nu ska jag äta räkor och sånt. till efterrätt blir det jordbubbar doppade i mörk choklad. kanske ett glas vin. det blir nog en fin kväll det här.

jo just det. det var ett väldigt tjat om landet. restaurangen/puben/klubben precis vid telefonplan där jag jobbar. en kvart att gå hemifrån mig. en oas utanför tullarna. vi hänger där rätt ofta, jag och mina vänner. mest för att människorna där är avslappnade, personalen oförskämt trevlig, klubbarna bra och musiken för det mesta grym. idag spelade parken på övervåningen, det kanske kostar en halv hundring i inträde. så kikade jag in i landets historiabok som rymmer mer än tre år olika spelningar. och titta vad jag hittade:

hästpojken, markus krunegård, kristan anttila, lykke li, anna järvinen, familjen, gentle touch, salem al fakir, lasse lindh, maia hierasawa tiger lou m.f.

det som överraskade mig mest är att några av bandet faktiskt spelade där innan jag hade hört en pip från dem och det är kanske lite det som är poängen med att gå till landet. du kan sitta och titta på ett band ute i förorten med en öl i handen och tänka; tja, det här var ju inte så pjåkigt. innan du vet ordet av det kommer de förmodligen spela på varenda scen under landets nästa festivalsommar.



nu hittar du dit också.

för några dagar sedan kom det in en stammis i min butik. han brukar handla av mig varje dag, somliga dagar blir det fler. han handlar aldrig så mycket, ett paket pasta eller en tomat brukar landa på rullbandet. ibland har jag fått för mig att han är en konstfack elev, kanske runt 25 sisådär. vi säger aldrig något till varandra, det brukar liksom bli så när folk handlar mat. när pengarna är lämnade, kvittot utskrivet och påsen packad lämnar folk butiken för att återvända igen nästa dag. men så för några dagar sedan hände något märkligt, precis när de vanliga replikerna var sagda och min stammis var påväg ut i butiken. det såg ut som en vanlig dag, precis som alla andra men just idag hejdade han sig precis vid dörröppningen som om han hade glömt något. så tittade han rakt på mig med en allvarlig blick och handen i ett stadigt grepp om vi-påsen. sedan sa han plötsligt:

- nu ses vi aldrig mer.

och jag tittade på honom med en förmodligen undrande blick för vad svarar man på det? och han dröjde i några sekunder innan han fortsatte:

- ja, jag ska flytta.

jag kommer inte ihåg vad jag svarade. jag minns inte när han tog de fyra snabba stegen ut ut butiken. jag bara satt där i kassan och försökte förstå att en kund just hade tagit farväl av mig. det var nog bland det finaste som hänt i min lilla butik. och jag insåg att han hade rätt. vi har setts så gott som varje dag i ett års tid, kanske mindre kanske mer och för honom var jag kassörskan som alltid var glad och bjöd på gratis påsar. och för mig var han en stammis, ett tryggt ansikte som aldrig ville ha kvitto. allt det där kändes så sorgligt och fint på samma gång. sorgligt för att han faktiskt aldrig kommer komma in och handla en kexchoklad med andan i halsen precis innan vi ska stänga. och så fint för att han tänkte på att säga hej då till mig, kassörskan på vivo.

igår gick jag upp i mörkret och blåste nästan iväg påväg till jobbet. dagen gick fort, jag bakade mest bullar och garnerade wienerbröden med frost och florsocker. sen blev det kväll och jag åt sushi med jackie från jobbet. det ligger ett jättetjusigt sushiställe vid midsommarkransen. hela midsommarkransen är rätt tjusigt om man tänker efter.

sedan bar det iväg till landet där klubb audiofon höll till. man fick färgglada klubbor och dreamboy spelades i högtalarna. jag satt vid ett bord med människor jag aldrig hade träffat. jag kände mig bortkommen och orkade inte ens försöka verka engagerad i samtalen runt om mig. jag drack mest öl och lyssnade på bandet som spelade, dom var jättefina. sångaren hade stort lockigt hår och det var trångt i publiken. laila och louise kom och sedan åkte vi vidare, från det mysigaste stället jag vet till ett skränställe på sveavägen. retro hette det visst. vi avslutade kvällen på ace där jag, laila och jackie dansade och träffade folk vi kände och inte kände.

kvällen hade varit fin om jag inte hade varit så höstig i sinnet. mörk och blåsig. och om jag tänker efter var nog den finaste stunden på kvällen när jag satt, ensam på tunnelbanan hem och lyssnade på bob dylan.

snart bär det iväg till popcorn och röda fåtöljer. jag ska se låt den rätte komma in och åh vad jag har längtat. längtat sen jag läste boken för några år sedan. tycker den är fantastisk.

onsdags natten var underbar. det hela började på landet där jag, lousie, laila och simon satt och tjattrade om allt mellan himmel och jord. till det förtärde vi billiga drinkar och en eller två öl. dricker aldrig drinkar men just i onsdags då vi firade lönens ankomst kände jag att det var dags att festa till det lite samt orientera mig i spritens främmande värld. bartendern fick fria händer och det slutade med en grön basilika drink och en mojito gjord på absint.
det såg åtminstånde festligt ut.

sedan drog vi till baba sonic där jag inte varit på år och dar. men simon skulle bestämt dit och vi andra hängde på av bara farten. taxi till mariatorget samt en splittad taxi nota mellan simon och mig med motiveringen från de övriga; ni tjänade mest, ni får betala allt. nåja, på baba hade vi det alla tiders. allt blir liksom fint så länge man är med fint folk.

klockan tre bestämde vi oss för, något salongsberusade, att dansa vidare mot spy bar. mest kände vi oss nog lite tvugna att tillfredställa louises behov som uppenbarligen kände sig som ett ufo på de tidigare ställena. hon såg stundtals stel ut som en pinne men skenet kan uppenbarligen bedra för på stureplan dansade hon så att sulorna rykte. björn från mando diao var där och såhär i efterhand ångrar jag lite att jag störde honom i hans kvart i fyra rökande med att skaka hand samt berömma honom för hans skapande. lätt att vara efterklok.  

skrattandes tog vi nattbussen till liljeholmen där första morgontåget tog oss hem. drog täcket över huvudet 06.00 och däckade som en klubbad säl 06.01. har inte haft så kul på mycket länge.

på tal om klockan 06.00 var det exakt samma tid som jag gick till jobbet imorse. tänk vad livet kan vara ombytligt.

bilden är mest för att göra inlägget lite festligare.

idag har jag satt sprätt på lönen som rullade in vid midnatt. köpte den där beirut skivan ni ser några inlägg under, bara omslaget är så vackert att jag blir tårögd. sedan blev det lite secondhandfynd, en skepparkavaj med dubbelknäppe och guldknappar från lisa larsson och en blåvitrandig stickad herrtröja från emmaus. och ja, ett blodrött läppstift införskaffades också. 

ikväll ska jag till landet med två arbetskompisar, det är nog klubb där ikväll. är där så ofta att jag (och linnéa) numera får stammisöl. vet inte om jag borde skratta eller gråta. jag väljer nog att tacka och ta emot.

ha det fint! 

det här är ta mig tusan så bra att det vänder sig i magen på mig. han är ett geni den där mannen. det jag älskar med Zach Condons musik är att det inte bara känns som toner, en röst eller en melodi. det känns som en värld, en verklighetsflykt. det är kanske därför jag lyssnar på det mest hela tiden just nu, för att fly hösten. det är så mörkt och människor omkring mig är så trötta på sig själva och livet. men det vänder snart igen, det gör det alltid.



nu ska jag lägga mig på sängen och lyssna vidare. scenic world är det nya lyckopillret, receptfritt och mycket läkande.

imorgon köper jag nog skivan ovan, titta bara så tjusig den är.

en annan som har förstått sig på beiruts storhet är therese (tror jag att hon heter, jag har aldrig frågat.) hon skriver om massa annat fint också. bara så att ni vet.

skriva. jag har alltid älskat att skriva. på låg och mellanstadiet skrev jag små berättelser till roliga timmen. stod och läste upp dem för klassen. ingen lyssnade givetvis men ändå, jag var kreativ. för tillfället och till synes är jag inne i en djup form av inspirationssvacka, inget tycks bli som jag vill ha det. men det kommer tillbaka en vacker dag, det tror jag verkligen. vet.

emelie thorén heter den där rödhåriga saken som skriver för DN På stan. det är hon som var popmorsa, är popmorsa. beundrar henne lite tror jag, för att hon skriver helt underbart. blandar det råaste med det finaste, balanserar på en tunn tråd. sist skrev hon ett inlägg i På stan-bloggen där följande mening fick mig att skratta gott och igenkännande (beskrivning av en låt);

"...och med en text lika svart som snorkråkorna efter fem dagar i Roskilde."

träffsäkert? ja
underhållande? ja

       
edie sedgwick

såg en film häromdagen. factory girl. den var snygg, oj vad snygg den var.
och sienna miller passar bättre i brunt hår än i ljust (undra om jag skulle göra det?).
andy warhol framstod som en riktig oskön kille, en skitstövel som livnärde sig på andra.
tyckte ändå om filmen, trots att den var tragisk och dekadent.
det passar liksom lite nu i höstmörkret. 

jag och linnéa älskade den där väggen. vi älskade brick lane. älskade london.
och just precis där tror jag att jag älskade livet lite extra också.